Nu när vi har varit hemma hela veckan känner jag att det är himla skönt att mina ganska så stora barn är väldigt självgående, dem leker själva, städar själva, äter själva, plockar undan efter maten själv, tvättar sig, går till och med på toa själva, Kaspian får man dock påminna och gå med jämna mellanrum, men han kissar och är numera blöjfri på dagarna och väljder det faktiskt helt själv, han väljer hellre kalsonger än blöja! Så himla skönt!!

Det är ganska skönt att hinna med så himla mycket trotts att barnen är hemma, tidgare har det inte hunnits med för att dem bråkar eller inte kan leka fint tillsammans för att Kaspian kan vara riktigt elak när han väl blir arg. =/

Men jag tror som sagt att mår man själv bra kan barnen märka det och reflektera mina känslor lite.

Nu är det snart dax för mig att åka och jobba!! =D

Ikväll blir det Lenithamys med massa tv och kanske lite gotta!

Jag är glad att jag har så bra vänner som man verkligen kan lita på och som inte ta minsta lilla man säger till en dålig sak, jag är glad att mina vänner som jag har kan säga till mig då dem tar illa upp utan att tro att jag ska ta illa upp, jag är glad att dem som bryr sig om mig kommer jag bry mig om tillbaka!!!!

Jag önskar att fler kunde vara så men tyvärr!!

Det här kan vara lite jobbigt att skriva men nu kommer det!!

Jag har haft mina nedgångar, en  ganska stor och lång, alldeles nyligen, men nu känns allt så himla mycket bättre. Jag kan berätta för folk i min omgivning att NU mår jag faktiskt jätte bra! Jag kan berätta för dem jag jobbar med hur dåligt jag faktiskt mådde under min depression. Jag kan säga att ja jag har haft en lång deression, men nu har jag bearbetat den och jag har kommit ut på andra sian mycket starkare, mycket gladare och en mycket bättre syn på livet!

Jag mådde som värst, då Matilda föddes, allt var så himla jobbigt! Inget gick som vi hade tänkt, första barnet och allt, det var fruktansvärt jobbigt när hon blev sjuk och inlagd, vi fick knappt hålla henne, omgiven och fastkopplad till en massa sladdar och sond, m.m jag blev sjuk, jag fick inte vara tillsammans med min egen dotter,allt var så tufft att jag inte ens kan komma ihåg första tiden av min lilla tjejs lilla liv!(Tack o lov hade jag min kamera med mig överallt, en riktigt räddare i nöden, jag kan minnas genom återblick och bilder!!) Sen hamnade jag i en sorts fas där det bara var att ta en dag i tagen för att "överleva". Men det gäller ju inte bara att överleva man ska ju kunna leva oxå!

När fick vi veta att Kaspian skulle komma kändes det ju lite bättre, vi skulle ha en liten till och förhoppningsvis skulle detta gå bättre! Men förlossningsrädslan som jag upplevde var den värsta som man kunde känna, jag var så himla rädd att att det skulle bli en ny tur med en massa jobbigt, allt kändes mer jobbigt inför att han skulle komma med tankar på förlossningen, nu gick det iof bra med hans förlossning, tack o lov!

Vid tre månder åkte kaspian på UVI och han blev inlagd på sjukhuset i väntan på utredning, vilket ledde till att vi fick då veta att han hade bara en fungerande njure och den andra var full med systor och dem hade egentligen inegn aning om vad som skulle ske och när. Så han fick medcin i väntan på att göra massa prover. 

När vi passerade jul samma år som Kaspian föddes var jag helt knäckt! Vi fick iofs veta att det inte var farligt med hans njure och vi kunde avvakta lite till för att se om de skulle göra något åt det då han blev äldre för just nu stördes han inte av det. Men minsta lilla feber utan andra symptom skulle vi åka in på sjukhuset. Vilket hände just när vi var hos min pappa i skåne o hälsade på, över jul o nyår, så då blev han inlagd ännu en gång, men även denna gång ingen fara.

Allt var jobbigt, jag kunde inte ens säga det här till någon för jag trodde ju faktiskt att allt var som det skulle, jsg vlevde i min egna lilla bubbla, jag såg inte att jag själv egentligen mådde så himla dåligt att jag kanske skulle behöva be om hjälp, den tanken fanns inte, jag kunde inte ta till mig mina egna barn, jag mådde SKIT rent ut sagt! Vi fick då ta till en nödlösning för att jag skulle kunna ha en chans över huvud taget att komma ut på andra sidan och må bättre. Vi valde att Jonas skulle börja komma hem och vara pappa ledig 2 extra dagar i veckan, han var då hemma fre-mån tillsammans med mig men mest barnen. Jag hade endast tre dagar i veckan som jag skulle kunna hålla huvudet över vattenytan, det gick men det var kämpigt! När vi började närma oss sommaren och barnen faktisk hade fått en plats på dagis kunde jag börja tänka på mig själv, göra det som jag mådde bra av, kunna ta egentid för att sortera ut allt som hade varit, jag kunde börja söka jobb och ta mig ut i verkligehten. Det var även det jätte tufft! Från att vara hemma och mammaledig i 2 år nästan 2 ½. tog det en stund innan man kom igång, men när jag väl kom igång då var det så mycket jobb att jag inte ens hann var hemma, jag jobbade 130% från okt-13 till juni-14. Jag tyckte att det var himla skönt att komma hemifrån men på samma gång tyckte jag att det var himla jobbigt att vara ifrån barnen för allt hade börjat kännas så mycket lättare. I januari 2014 fick jag en fast ansällning, vilket jag älskar! Jag kunde se ljuset i tunneln.

Sommaren kom och jag kunde ta semester jag kunde vara med mina barn, jag kunde vara mig själv, jag har haft mycket egentid, men oxå en massa tid tillsammans med världen bästa make!

Nu under hösten har jag kunnat berätta för utomstående att jag har varit mammaledig så här länge, men oj vad skönt har jag fått höra då! Mitt svar till dessa människor har varit, ja det skulle det kunna vara om jag inte hade fått/hamnat i världes jobbgaste depression! Jag kunde inte ens ta till mig mina egna barn! Jag har varit med om en sjuheliskes resa, men jag har överlevt! För att kunna börja leva!

Nu när jag sagt dem orden, när jag har erkänt för mer än bara mig själv att jag verkligen mådde så himla dåligt så känner jag att jag är mycket starkare som person!! Jag kan jag börja ta tag i mitt liv, mina barn och min make (några få men bra vänner) som faktiskt har funnits vid min sida hela tiden, på ett så himla bra vis!! =D

Tack till alla som har varit där, ställt upp för mig, och inte givit upp hoppet om mig, trots att jag haft en himla bra fasad så har jag verkligen mått skit, även om det inte verkat så!

JAG MÅR SÅÅÅ BRA!!!! JAG ÄR VERKLIGEN GLAD I LIVET!!! JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV, MIN FAMILJ OCH MINA VÄNNER!